Lilla fina syster

Den lilla myran är alldeles okänd för er. Hon är bäbisens lillasyster, och eftersom bäbisen är en mycket speciell liten människa är det lätt att komma lite i skymundan. Lilla myran är snart två år, har rufsigt hår och bruna ögon. Hon är en meter lång, lite tjock och helst naken. Om hon har kläder på sig är de i storlek 116 och stulna ut storasysters garderob. Favoriten är balettdräkt och gummistövlar. Hon äter bara cornflakes och glass, och står inte sällan precis utanför frysen med en sked i handen, i hopp om att någon ska komma förbi och förstå hur viktigt det är att mata myror med glass. Hon måste vara subtil, hon pratar nämligen inte. Nästan inte alls. Hon kan säga nej tack, det använder hon mest. Och mamma, pappa, Nanna, apa och kanske fem saker till.

Hon är ofta rasande arg, och ser lite ut som lilla my. Ibland är hon kärleksmyra, så pussas hon och gosar och kammar ditt hår. Det gör ont, jätteont, men är du svältfödd på myrkärlek njuter du. Hon tjuvar ofta, allra helst dina bästa saker. Ditt visakort, dina finskor eller ditt smålego. I en byrålåda kan du hitta resterna av hennes framfart, en pipmugg, två sugrör, en halvtuggad skorpa och ett stulet diadem med blommor.

På natten är hon en liten bäbis. Det är så besvärligt att vara liten syster och då måste man vila hela natten på din arm. Du måste ligga stilla, annars vaknar hon och morrar. Om du lutar huvudet lite åt vänster kan du dofta på hennes rufsiga hår. Det luktar kärlek och yoghurt.

Bäbisen leker

Bäbisen har en väldig fantasi. Det har hon alltid haft, hon tänkte ju sig att katter bodde i kattmatsburkar som ettåring, men nu har det eskalerat väldeliga. Igår deklarerade hon att Nasse minsann hade födelsedag och vi måste baka en äpplekaka, med glass. Och ljus, fem år fyller han Nasse. Det hölls en liten fest efter att mamman slavat i köket halva kvällen. Efter kalaset kommer bäbisen in till mamman som står och diskar. Hon står där en stund och funderar, och sen säger hon:

- Mamma, imån är det Hello Kittys födelsedag. Då måste vi ha en liten fest.

-Det finns äpplekaka kvar, de får vi bjuda på då, säger mamman.

-Hello Kitty vill ha blåbärspaj, hon hatar äpplekaka, snyftar bäbisen och ser alldeles förtvivlad ut. Äcklig kaka på födelsedagen, det går ju inte.

Bäbisen använder samma taktik när lillasyster leker med hennes leksaker. Man får inte tjuva det någon annan leker med och det vet bäbisen, men när hon snor blixten av myran och mamma skäller darrar hon med underläppen och säger att Blixten skulle preciiiis gå hem till Sally, och dom skulle fika och då kan inte jag lämna tillbaka Blixten för då gråter han mamma. och Sally och Blixten har varit vänner sedan de var tre år, och nu kommer Bärgarn och nu ska dom åka hem till Valen. Och Hästen, han måste följa med. Då är det svårt att inte bryta ihop i en fnissande hög på golvet. Stackars myra, hon har det inte lätt. Inte kan hon prata heller, bara vråla. Ibland bits hon också, men bara bäbisen. Man behöver inte fundera över det urvalet direkt.

Bäbisen flyttar ut

Bäbisen har blivit stor. En kväll när de ligger i stora sängen och hon ska sova vänder hon sig om, sömnig och söt och säger till mamman att du mamma, jag är som Lotta, jag kan nästan allt. Och nu kan jag sova emsam. Jag behöver ett eget rum mamma, och en säng. Egen säng och eget rum och en lampa att ha tänd om natten, och en egen cd-spelare med mamma mu-skiva får bäbisen. Första natten ligger mamman och väntar på den lilla, men hon kommer inte. Hela natten sover hon i det nya rummet. Andra natten tycker mamman att det känns så underligt och så låter det lite mystiskt i hallen. Hon övertalar pappan att bära in bäbisen till den stora sängen. Det var ett misstag, när hon vaknar är hon arg som ett bi på mamman och pappan Sluta bära omkring mig i natten pappa, jag sover med mig själv nu, jag är stor nu säger hon ilsket. Min lilla, lilla tös. Varje natt i fyra år har du legat och knuffat och sparkat och snarkat och snuffsat på mig. En liten bäbisflicka först, som krafsade med tårna mot mina lår likt en liten valp när du ammade nätterna igenom. Med fjuniga tinningar som jag brukade pussa försiktigt, försiktigt så du inte skulle vakna. Knubbiga små bäbisfötter, runda kinder och fjunigt hår. Alla dessa nätter jag legat vaken och lyssnat på dig, tittat på ditt fina lilla ansikte, känt din söta andedräkt. Dina armar runt min hals, ditt hår i min näsa. Nu är du en stor flicka, med vackra lockar och långa barnaben. Detta är slutet på en epok, the end of an era. Allra finaste lilla bäbisen min vad jag älskar dig.

Kattvakt

Två katter har flyttat hem till familjen. En tjock och en smal. De ska stanna en vecka och bor mest i pappans garderob. Två hyllor har de ockuperat och i denna fluffiga våningsäng av munkjackor i storlek XXL ligger de och spanar ut genom halvöppen dörr. När pappan ska gå och lägga sig en kväll hittar han bara en katt. Drama, drama, ska mamman och bäbisen behöva gå på kattjakt igen? Nej, han hittar den tjocka i en vilstol på balkongen dit hon rymt genom badrumsfönstret. Fylld av skräck inför att misslyckas med kattpassaruppdraget och lite av djurvänlighet vill han inte skrämma katten så att hon hoppar från balkongen, så han gör en sidomanöver och kommer runt från baksidan av stolen och kastar sig fram över katten, slänger en tröja över henne och med triumf/galenskap i blicken rusar han in med den förskräckta pissen. Han stänger alla fönster och dörrar och när mamman fint påpekar att det är väldigt varmt väser han att han minsann inte vill ha något kattlik på halsen.

Första morgonen borstar mamman flickornas hår och sätter i hårspännen. Vanliga dagar äter Myran upp sina hårspännen eller slänger dom bakom soffan, men nu har hon fått ett eget offer. Den tjocka katten får under förtvivlat jamande uppleva sitt livs första frisering, med våld sätter Myran hello kitty-spännen i tjockiskattens morrhår. Katten är snäll och klöser inte, men går nu omvägar när den lilla kommer sättandes.

Katterna ser antagligen fram emot lördagens hemfärd.

Sommar, so far.

Det regnar. De firade midsommar på landet, det regnade. Pappan och morbrodern hade finurligt packat ner playstationspelet, så mitt i den minimala stugan på 40 kvadrat satt två stora skrikande män och spelade spel medan barn, mammor och halvklädda äldre svärande snubblade över sladdar, chipsskålar och långa ben. Det enda ovanliga den helgen var att mamman fick syn på något underligt på grusgången i mörkret och beväpnad med ficklampa gick på jakt efter en padda/råtta/mutant som hasade in under altanen och försvann. Likt Linné ville mamman hitta en ny ras. No luck.

Familjen åkte till Pippiland i Småland. En evighetslång bilresa med snälla barn och uttråkade föräldrar som oavbrutet frågade varandra om de kanske var framme snart. I Vimmerby regnade det. Och regnade. Under paraply tittade de på Pippi, bäbisen invaderade mattisborgen under pågående föreställning och åt sitt livs första polkagrisklubba. De åt pizza, med burkchampinjoner till mammans förfäran, och hela kvällen låg alla fyra i den stora hotellsängen och åt godis och tittade på dålig film. Bäbisen tyckte att det var den bästa resan ever, hon fick prata med Pippi.

På Borås djurpark blev Myran kär i en apa med rosa rumpa. Hon dansade för den, åmade sig, pekade på sin och apans rumpa för att bevisa deras samhörighet för alla. Hon kvittrade, sjöng och skrattade. Apan spelade oberörd, men mamman är säker på att kärleken var besvarad. Vem kan inte älska en liten Myra liksom.

Kattjakt nummer två

Mamman och bäbisen hänger på balkongen när myran sover middag. De spanar ut på gatan, ibland blåser dom såpbubblor som flyger  så fint, ibland målar dom naglarna. Mamman dricker kaffe och bäbisen vattnar nyplanterade smultron. Hon har en liten vattenkanna och rosa tofflor och är det sötaste mamman vet. 

En dag när de sitter där och filar fötterna går grannfamiljen förbi nere på gatan. Deras kattunge är försvunnen, den nya fina svarta katten. Om mamman och bäbisen ser katten får de så gärna bära in den i uppgången så den hittar hem.  Dom vet inte att dom frågat kattkännarna, de kattigaste typerna i hela stadsdelen. Mamman och bäbisen sitter och lurpassar på balkongen i flera dagar så plötsligt en morgon ropar den lilla att där, där är den ju, den svarta rymmarkissen! De flyger ut i hallen, tar på sig skor och springer ner för trapporna. (Myran lämnar de med pappan om nån harig typ läser nu.)

Så fort de öppnar porten kommer grannens hund sättandes. Dregglet hänger som två skosnören från de långa hundläpparna och han har något vilt i blicken. Även han har sett katten! De ropar på tanten som äger hunden, förklarar sitt uppdrag och hon tar med sig vovven och går. Då ser mamman en kattsvans sticka fram under porten mitt emot. Hon försöker locka fram den genom att ropa Mimmi, precis som kattmamman hade sagt, men nej, katten vill inte. Mamman sticker in armen och försöker känna lite, men då blir den sur och provbiter mamma lite i armen, för nära pulsådern för att mamman ska våga ha kvar handen därinne. 

De spelar ut sitt sista kort. Iklädd pyjamas, knallrosa plasttofflor och pappans munkjacka gömmer sig mamman bakom ett träd och väser åt bäbisen att hon ska vara tyst. Katten kommer ut och då flyger mamman fram som en projektil, brottar ner kissen och rusar mot porten. Katten jamar högt och ilsket, men mamman är mycket nöjd med sig själv. Kattungen är väldigt stor och tung och den har kraftiga, nästan manliga morrhår som viftar ilsket. Jaja, nu ska hon bara lämna katten till sina ägare. 

I hissen visar det sig att bäbisen missförstått lite, hon tror att mamman har fångat henne en katt och gråter nu förtvivlat att kissen minsann borde bo i hennes säng. Väl på åttonde våningen är ingen hemma. Vilket antiklimax. Mamman bär ner katten igen, tröstar bäbisen och lägger sig på balkongen igen. 

Dagen efter möter hon kattpappan. När hon berättar om sitt äventyr tittar han undrande på mamman och meddelar att deras katt minsann var inlåst hemma sedan två dagar. Roat frågar han mamman om hon möjligen burit hem kvarterets tjockaste katt, 12-kilos Murre. Han är ju bara fem gånger så stor fnittrar kattpappan nöjt. 

Vi bjuder på den gott folk.

Bäbisen fyller år

Idag, på påskdagen fyller bäbisen fyra år. Hon ska vara mammans bäbis för alltid, så det så.

Tyvärr är hon sjuk, hon hade magsjuka. Precis när de tänkte ropa faran över blev det illa igen. Tyvärr precis mitt i natten, när mamman satt och kissade lite och funderade på livet. Då kommer hon farandes, den lilla, står och skuttar en stund, pratar osammanhängande och kaskadkräks rakt över mamman som inte hinner fly. Så mamman ömsom ligger på klinkersgolvet och skrubbar medelst klorin, och håller andan, ömsom snappar luft genom badrumsfönstret. När hon är klar duschar hon, tvättar sitt hår (och påminns om sin ömma skalp), doppar tassarna i klorin, tar en klunk ur flaskan (wiskeyn) och öppnar alla fönster på vid gavel. 

Nu sitter hon här, med en spann, en liten ynklig flicka, en tom flaska och law and order på tv. Föräldraskapet är inte alltid kärlek, pussar och klokheter. Som bäbisens pappa brukar säga, det är lätt att vara en bra förälder när ungarna inte är hemma.

Grattis mitt lilla hjärta. När du blir frisk ska vi fira att vi älskat dig i fyra år. Trots kräkset, du är vårt liv.

påskafton

Mamman och pappan hade liksom världens planer för påsk och bäbisens födelsedag. Så natten innan påskafton blir ungen magsjuk och mamman och pappan är vakna halva natten och hönsar och dricker whiskey (mot smittan, you know) och spritar huset. Framåt morgonen är bäbisen bättre och vill apselut äta sockerkaka. Mamman aspirerar ju på titeln mother of the year så hon börjar blanda ihop ägg och socker och smör och Myran är på dåligt humör och drar i mammans förkläden. Mamman håller i elvispen med ena handen, med den andra ska hon fånga Myran som tömmer soporna ut över köksgolvet. Hon lutar sig lite för långt och den glupska elvispen hugger tag om en lock och hipsvips har den tuggat i sig halva mammans hårman och hon sitter fast! Det gör så in i h-e ont och mamman vrålar och bäbisen gråtskriker pappa, pappa, vispen äter mammas huvud och Myran tömmer äggskal och gamla blöjor över sig i förskräckelsen. Efter vad som känns som en kvart får mamman tag i sladden och kan stänga av vispen. Sju gånger fyra cm stor bit av hjässan är numera skalperad. Pappan tyckte synd om mamman i ungefär trettitre sekunder, sen dess bryter han ihop i en fnissande hög så fort han ser henne och får fram något om Hiawata och elektriska demoner. Just ett fint stöd.

FrökenMamman

Mamman är en fröken nu. Hon måste hämta pussel som står för högt upp, ta på vantar som ramlat av, hälla upp mjölk och blåsa på skrubbade knän. Som en mamma med alldeles för många barn. 

Första dagen är mamman nervös. Hon möter direkt en mörk kvinna med snälla ögon. I en sekund vilar mamman i tanken på denna väna människa, tills hon öppnar munnen och säger, hej, jag heter Mimmi och jag är din lokala lärarutbildare. Igår var jag hemma och hade vinterkräksjuka. Var har dom gömt kameran liksom?

Mamman är ju som bekant ganska teoretiskt lagd och läser kurslitteraturen om och om igen. Ingenstans i böckerna finns svar på det som väntar på dagiset. Två flickor spelar boll, en tredje ligger i målet. Det är ett litet innebandymål som står mitt på en geggig göteborgsvintergräsmatta. Mamma tänker direkt att flickan är mobbad/sjuk (kräksjuk kanske, varning!)/galen. Hon väljer blixtsnabbt alternativ ett. Lilla hjärtat, du behöver inte ligga här, kom med sig nu, inte bli blöt och kall ramsar mamman medan hon drar upp den lilla. Som nu är ilsken på mamman! Hon var minsann kanin i bur och nu har mamman förstört deras lek. 

Två veckor till ska mamman vara fröken, sen får hon gå tillbaka till universitetet. Lugna två veckor. Tack.

Blomsterflickan

Bäbisens farbror ska gifta sig. Han tänkte sig att bäbisen kunde vara brudnäbb och gå först in i kyrkan och kasta blommor. Trots att mamman la fram det hela fint svarade bäbisen; nej tack mamma, jag har redan gift mig en gång när jag bodde i din mage. Och det var så jobbigt så det orkar jag inte göra en gång till. 

Sjukstuga

De har alla varit sjuka, först bäbisen, sen myran, sen pappan och mamman. Pappan fick lite ont i örat och ingenjör som han är tänkte han ordna till det själv. Han hade läst på internet/sett på discovery chanel/fantiserat ihop att flygkaptener har en fiffig lösning för att slippa lock för öronen vid start och landning. En liten manick som puffade lite luft in i näsan och ut genom örat. Så pappan tog resolut en cykelpump och satte den mot näsan och puffade lite. Dagen efter fick pappan lomma ner till vårdcentralen med sprucken trumhinna och öroninflammation. Måste vara bakterie sa doktorn och pappan höll med. 

Mamman hade bihåleinflammation och fick antibiotika. Pappan var dock så högljutt sjuk att mamman inte hann lida så mycket, hon var upptagen med att ikläda sig rollen som sjuksköterska. Vart hon än vände sig låg han där, kvidandes och lidande och ville berätta om sina smärtor och sitt var som rann. Gudskelov är han bättre nu.