Att vara tre år

Tårarna rinner minst en gång i timmen. Jag är ledsen mamma, så ledsen. Varför? Heffaklumpen hittar inte sin mamma/Myran tog min leksak/jag hatar att tvätta håret.

Öronbedövande tjut när mamman minst anar det. Vad hände? Äter någon upp treåringen? Blir hon skalperad? Ser hon döda? Nej, lillasyster dregglade/åt på min tågbana/rapade.

Små presenter i din sko? En bil eller en död mask i din jackficka? Ett litet finger hålls fram, nära, nära mottagaren; det här är snor mamma, du får det av mig. Tack.

Omständiga, obegripliga historier som alltid slutar på samma sätt; och då kom hans mamma och då blev allt bra!

Hon hör och ser allt. En natt ligger hon och pratar medan mamman försöker sova. Hon berättar en saga om jorden, om hur planeterna snurrar och hur den lilla månen snurrar och att de blir som en klocka och det finns andra planeter också. Hon vet hur barn föds och att man ska klippa av navelsträngen. Hennes bästa godnattsaga är när mamman berättar om hur Bäbisen bodde i magen och sen föddes. Glöm inte att berätta om hunden mamma, den gula som är död. Du är ledsen för det mamma, jag ska köpa dig en ny hund. En råååååsa.

Jakt

Platsen på hemska dagiset är uppsagd och mammans jakt på den perfekta förskolan har börjat. Hon packar sina ungar i dubbelvagnen (en urban jungle, egentligen emot alla mammans principer att ha en så dyr och framåtvänd vagn) och ger sig iväg. Bäbisen vädrar probelm och frågar trettiotvå gånger på vägen om det är så att mamman kanske måste gå hem och lämna bäbisen på dagiset. Efter trettiotvå nej, vi ska bara titta lite älskling står mamman och hennes lilla flock står och hänger och käkar banan på Sveagatan innan dom går in, bäst att undvika blodsockerfall.

En mamma med yttepyttenyföding i bärsjal och vovve i rosa koppel går förbi. Hon har knutit löst och ungen hänger snett och mamman tänker genast att hon borde erbjuda henne hjälp (sen när kan mamman allt bäst?) men låter bli. Efter att hunden kissat går sjalmamman förbi igen. Då ser mamman att hon har knutit hur snitsigt som helst och går där och ammar som det var det mest naturliga i hela världen.

Sjalmammor, we are not alone.

Dagiset var alldeles utmärkt fint och gosigt och roligt. Och har två års kö. Minst. Jakten fortsätter. Mamman tar flocken till Dagisetmeddenminstagårdenistan. Där huserar en gravid fröken, en som ser snäll ut och en ung, snygg. Mamman och bäbisen slår sig ner på golvet. Myran kravlar iväg och äter lite på den snyggas foppa-toffla medan bäbisen river ner en fisherprice-bondgård och skriksjunger en liten sång. Mamman försöker höra den gravida som berättar viktiga saker om tema skogen. Barnen byggde egna myror och portfolionånting, mycket viktigt med nåt annat. Nu kastar någon en giraff i huvudet på mamman. Snyggfröken är blöt om strumpan och försöker lite fint rumphasa iväg mot målarrummet. Mamman bestämmer att det är dags att gå hem och får locka med glass och lekplats, annars tänker bäbisen minsann stanna kvar på dagiset. Hon tittar på klockan. Dom har varit därinne, på lekmattan, i fyrtiotvå minuter. Tiden går fort när man har roligt.

Att gå till frisören

Mamman har fått en otäck dagisförkylning och kraxar som en kråka. Man kan inte sjukskriva sig från att vara mor så det har tittats många gånger på den nya filmen Pettson&Kattonauten. Om man tar tillräckligt mycket nässpray är den riktigt bra.

Mamman har varit hos frisören också. Det var sådär lyxigt med hårtvätt i minst åtta minuter, föning och klippning och putsning och sjutton olika vaxmoussestylingblablabla. Allt hade varit superbra om bara;
1. mamman inte hade gråtande, arg ostbågsformad sprattelmyra i famnen under hela processen och
2. den självgoda frisören inte hade klippt värsta trendfrisyren som kräver styling a'la fashionista varje morgon. Mamman är inget modelejon direkt utan varierar mellan att inte tvätta håret alls, att ibland borsta det och cirka en gång i veckan känna sig som en uteliggare och tvätta det några gånger på raken, som kompensation. När mamman sa det till trendfrissan fnissade hon och tyckte att mamman var såååå lustig, hihi. Och när det blev så uppenbart att mammans groomingprocess inte kunde vara annat än ett skämt höll hon käften och gick hem med modefrillan. Och nu sitter hon här och morrar över att de moderna flikarna i kombination med mammans övriga (brist på) stil ser ut som en sån nagelsaxöverhandfatetklippning som mamman brukar bjuda sitt hår på. Plusminus ungefär femhundrafyrti spänn.

Dagis, upplösningen.

Sista dagen på dagis gick det inte att lämna Bäbisen. Hon lämnas ute, på gården. Upp från gården går en stentrappa, sen en liten avsats med en grind ut mot gatan. Den är gatan 200 meter lång, sen svänger man hem till lilla familjen. Bäbisens fröken tyckte att det var slut med tramset nu och hetsade åter mamman till att skyndaskynda med lämningen och det går inte. Eller mamman försökte gå, men bäbisen sprang efter och vid trappan tacklade fröken henne så hon ramlade. Bäbisen blev hysteriskt ledsen så mamman fick följa med ner på gården igen. Fröken är mamman i hasorna hela tiden och säger att hon ska gå, skynda nu, det blir värre om du stannar, du sänder ut dubbla budskap, förstör för bäbisen osv. Mamman börjar bli lite hjärntvättad och tänker att fröken kanske har rätt. Kanske är det mammans egen ångest som hindrar henne från att göra det rätta för sitt barn. Kanske ska det vara så här. Så hon säger hejdå och går. Vid grinden hinner Sanna upp, då skriker fröken att mamman ska gå,och att hon tar bäbisen. Ta inte mig skriker bäbisen då! Sen blir hon helt hysterisk och vrålar mamma, mamma, mamma. Hela vägen tills mamman svänger vrålar hon så. Ett par minuter väntar mamman där, men bäbisen lugnar sig inte. Då kommer det till mamman vad hon håller på med. Så här behandlar inte mamman sin bäbis! Hon sprintar tillbaka som en älg, rycker åt sig bäbisen över stängslet och säger tack, men nej tack till fröken. Fröken sätter näsan i vädret och med ett "då kan inte jag hjälpa dig mer" vänder hon på klacken och går.

På vägen hem säger bäbisen; alla människor gillar inte dagis, Sannor gillar inte dagis.

Väl hemma ringer mamma till rektorn. Hon visar sig vara en klok kvinna som varit förskollärare i 25 år. Hon föreslår olika lösningar, ominskolning, byte till annan förskola. Men hon säger också att en treåring har inget eget behov av att gå på förskola och om du vill så kan hon vara hemma. Hon avslutar samtalet med att säga att mamman är en kompetent mamma som ska lyssna på sin magkänsla! Lite spak ringer fröken upp efter ett par timmar. Plötsligt är hon öppen för att mötas, att planera osv. Hon hade ändå tänkt ringa och föreslå det menar hon. Sure. Aldrig i livet att hon får ta hand om mammans unge.

Treårsdagen

Pappan ringer till Mölndal och vi är välkommna in. Då är klockan sju och vi ringer efter en taxi. Taxichaffören ser mycket blek ut och det blir inte bättre när pappan meddelar att vi bara ska ta vägen om PaterNostergatan för att lämna nycklarna till hundvakten. Mamman ligger i baksätet och taximannen kör så det ryker. Han ser illamående ut.

Klockan är 09:15. Mamman är öppen två futtiga centimetrar. Hon bestämmer sig omgående för kejsarsnitt. Ingen hör på henne, trots att hon klämmer fram tårar. Till slut får dom ett rum i alla fall, tårarna har betalat sig.

Klockan tre drabbas mamman av panik, hon dör nu. Pappan ringer på klockan och när barnmorskan kommer in ber han henne om eda. Mamman morrar mellan värkarna att nu kommer bäbin. Barnmorskan håller med mamman, men pappan envisas med ryggbedövningen.

Klockan tjugo i fyra föds bäbisen. Barnmorskan håller fram en skrynklig liten fågelunge och i lustgasdimman tror mamman att det är en pojke. Det visar sig vara navelsträngen. Det är en liten flicka, med platt näsa, storkbett i pannan och pliriga små ögon.

Idag har du firat födelsedag. Tre år. Tre år av vakna nätter, av små fötter i min rygg om natten, pussar och längtan, vilja, envishet, mumintroll, plåster, sugrör och prickiga stövlar, kattjakt, julgranar, mössor och små promenader. Tre år av saker som är du. Jag firar tre år av oändlig kärlek, glädje, gråt och skratt med dig min unge.

Lilla Skrutta, jag älskar dig till stjärnorna.

Genusarbete i förskolan

Mamman har kanske lyckats återinskola bäbisen på dagis. Ja, mamman säger dagis trots att det inte är pk. Men förskola är ett namn som måste förtjänas. Man blir inte en riktig pappa bara för att man gör någon med barn, man blir inte råtta bara för att man har svans. Den pedagogiska verksamheten på dagiset är helt obefintlig och därför är det just ett dagis.

Man har nyligen renoverat kapprummet. Där har alla barn ett fack. På varje fack sitter en krona klistrad. En krona av den sorten som de kungliga har på huvudet. I kronan finns en bild på barnet som facket tillhör. Det är olika färg på kronorna, rosa för flickorna och blå för pojkarna. De rosa kronorna har blåa "pluppar" uppepå, de blåa har rosa såna.

I veckobrevet från dagiset har mamman läst att pedagogerna (fröknarna, helt klart fröknarna) har haft studiedag och då fått utbildning i genustänkande och vikten av att behandla pojkar och flickor lika i förskolan.

Mamman frågar en av papporna i kapprummet om vad han tycker om kronorna och uppdelingen av barnen efter kön. Helt oförstående tittar han på mamman och pekar sedan på plupparna på sonens krona, och säger; jo, men det är ju rosa här. Han har dessutom mage att se märkbart nöjd ut. Men VARFÖR har just flickorna rosa med blått och inte de vars namn börjar på A eller de som har utländskt påbrå? Vi kanske kunde dela upp barnen efter föräldrarnas politiska tillhörighet eller varför inte sexuella läggning? Vid det här laget ser mamman väldigt ilsken ut och det faktum att hon inte borstat håret, och att hon har ett barn i sjal på magen och ett som försöker bryta sig in i torkskåpet gör henne alldeles genomsvettig och förstärker bilden av mamman som en senmodern genushäxa från dagispappans värsta mardröm. På kafferasten kommer han bergis att berätta för sina kollegor att det är viktigt med genuspedagogik. Eller inte.