Dagissjukan

Bäbisen och mamman är sjuka. Dom har feber, snuva, halsont och i mammans fall, dagisångest. Mamman säger att de är sjuka för att bäbisen har börjat på dagis, det finns så många baciller på dagis, det vet ju alla.

Men tänk om mamman är allergisk mot dagiset? Eller kanske försöker någon (eventuellt gud?) säga till mamman att bäbisen ska vara hemma istället? Som ett omen liksom. Och tänk då om mamman bara snyter sig hela tiden och knaprar bafucin mint och inte alls ser tecknen. Då kan vad som helst hända.

Det kan vara så att bäbisen trivs på dagiset. Motvilligt måste mamman medge att det verkar så. Tänk om hon blir ett riktigt dagisbarn. Ett sånt som slåss med pinnar, blir jätteglad för två gånger två centimeter stenhård rallyglass i nyponsoppan och som kan rörelserna till alla samlings-sånger. Herregud.

En ny bäbis eller en till.

Bäbisens pappa vill ha en ny bäbis. Egentligen kanske en till men för mamman känns det som att byta ut den gamla mot en ny. De har ju redan en bäbis. En liten, liten skrutt som vill ammas och bäras och som vill sova nära, nära sin mamma. Helst på hennes huvud.

Bäbisens pappa kanske vill ha en ny fru också. Eller bara en till.

Mamman har prov-ammat en docka för att se bäbisens reaktion. Kanske skulle bäbisen vilja dela med sig av mamman och nöja sig med ett bröst. Dockan är trasig nu. Jaha.

Uppdatering

Bäbisen är ett dagisbarn. Hon har knallgul reflexväst och små, små gummistövlar. Hennes lilla näsa rinner, hennes kläder är namnmärkta och mammans hjärta är ett öppet sår.

Mamman går på föreläsningar på pedagogen. Mamman ska bli förskollärare. Det pratas mest om hur man blir bra fysiklärare på högstadiet eller respekterad gympalärare på gymnasiet. Inte nån gång talas det om de små snoriga barnen som mamman vill undervisa. Mamman är ändå nöjd, teorierna är intressanta, om än svårapplicerade på treåringar.

Mamman sitter närmast dörren i den enorma föreläsningssalen. Ifall att liksom.