Mamman har varit på försäkringsmedicinsk utredning. I det lilla väntrummet satt första dagen ungefär tio människor och väntade på introduktionsmöte. Tre som skulle utredas, resten var mammans flock. Mormor, morfar, äkta män, barn, bäbis, Blixten McQueen, en kylväska, bäbisens viktiga ryggsäck med fina saker och valen Kit.
Mamman bedömdes av flera människor. En socionom, en psykolog, en sjukgymnast, en psykiatriker och en allmänläkare. En arbetsterapeut skulle också vara med men hon fick kräksjuka. Detta ledde till klart svår ångest hos mamman som med stirrig blick gick loss med alcogel på allt som en arbetsterapeut kan ha tagit i. Bord, stolar, psykologen kanske? Bäst att inte skaka hand!
Mamman får känslan av att om socionomen och psykologen hon fick träffa nu skulle vara ett stående inslag i hennes liv skulle allting vara annorlunda. En såväl sorglig som fin tanke.
Psykiatrikern försöker muntra upp alternativt sänka mamman och menar att hon ska vara glad att hon har ångest och inte cancer. Det är ju så jobbigt med strålning och så. Om mamman nu var en vanlig människa hade hon kanske sett det fina i den tanken. Inte mamman. Hur kan han veta att mamman inte i detta nu äts upp av ebola, grön starr och horribla cancervarianter. Galningen utmanar ju ödet, otäcka fysiska sjukdomar kommer nu bestämt att drabba henne.
Allmänläkare. Bara namnet får mamman att tänka på obducentens kumpan i styckmordet på 80-talet. Den här visar sig vara en österländsk man med pondusrondör, stor hund och kraftig brytning. Varje gång mamman öppnar munnen för att berätta vad som tynger henne skriker han VA? innan mamman hunnit till första stavelsen. Mamman antar att det beror på språkliga problem och pratar med enkla ord. Nej, VA? fortsätter. Till slut ger hon upp och håller med om allt allmänläkaren säger. Även när han säger att mamman inte ska ha MONO-medicin nickar hon instämmande, trots att hon inte vet vad det betyder. (Det visar sig senare vara hans sätt att säga att ångestpatienter behöver mer än en medicin, alltså duo och inte mono. Solklart, eller hur?) Gamla orättvisor dyker upp i journalen och läkaren blir tydligt upprörd och grymtar åt mamman att den läkare som skrev ut den medicin fatta inte ingenting. Hon prata svenska? Nejnej, säkert ryss... Det sista mumlar han fram, lite för sig själv. Mamman, som enligt psykologen är gravt deprimerad, nästan kvävs av skratt.
Dagen efter läser mamman att det är den österländske doktorn som ska hålla i det avslutande samtalet. Lite orolig vänder hon sig till den trevliga socionomen. Denna viskar då, samtidigt som hon ser sig omkring, att han hör mycket dåligt har jag märkt. Jaha, det kunde han inte ha sagt innan eller? Stolthet väser hon lite hemligt fram och stänger sin dörr.
Slutsamtalet går utmärkt. Allmänläkaren har förstått mamman riktigt bra visar det sig och nu när mamman skriker fram sina tankar och önskemål slutar han men sina VA?
Om två veckor kommer domen och den spännande upplösningen i kampen mamman-försäkringskassan. Don't miss it liksom.
Nya tag och förbannade rövhattar
3 år sedan
