Bloggen är inte längre så hemlig

På söndag morgon sitter mamman med sin kaffekopp vid datorn. Lilla Myran ligger utslagen i hennes knä, belåtet sovandes med en droppe mjölk i ena mungipan. Bäbisen pusslar med pappan. Lugn i huset.

Mamman har fått ett mejl, inte ett av de vanliga. De vanliga är från någon traderakund som köpt en tröja, från mormorn som kanske hittat ett nytt recept eller från en okänd avsändare som tycker att mamman ska enlargen her penis eller köpa viagra online. Just denna söndagmorgon har hon även fått ett mejl från den rödhåriga seminarieledaren. Denna undrade hur man såg ut när man ätit sin moderkaka. Som ni säkert förstår blev mamman en aning överrumplad då denna blogg (såvitt mamman vet) läses av hennes tre väninnor, en skara fina påhejare från sajten www.sjalbarn.se och mormorn och morfarn. Mamman blev också lite orolig att seminarieledaren skulle känna sig ledsen, inte alla uppskattar mammans raljerande ton, och inte alla vet att om man ätit upp sin moderkaka får man automatiskt ett viss lugn omkring sig, man använder gärna henna för att färga håret, det är skonsammare mot miljön. Man är dessutom svår att åldersbestämma då alla örter man gjort avkok på och druckit upp gjort att man fått fin hy, och långt, vackert hår. Man gillar dessutom Gudrun Sjödens kläder. Sanning att säga är att mamman egentligen aldrig har träffat någon som ätit sin moderkaka, seminarieledaren icke undantagen visar det sig.

Inte nog med detta, seminarieledaren bestämmer sig för att skriva ut bloggen och visa den för mammans klasskamrater. Ni som inte minns, scrolla neråt så förstår ni att mannen i snickarbyxor inte var helt nöjd med mammans text.

Mamman, som ju är en ångestfylld liten person, skrev naturligtvis och försäkrade sig om att ingen hade blivit ledsen. Och nej, så verkade det inte (ja, förutom snickarbyxmannen då). Hon verkade till och med ganska nöjd med mamman och välkomnade henne tillbaka nästa termin.

Mamman kan inte låta bli att undra om snickarbyxorna nu är förpassade till långt in i garderoben.

Arga mamman

Mamman var mycket arg en dag och skällde på bäbisen. Egentligen tycker inte mamman om att skälla, hon har lite svaga nerver och känner sig lätt lite matt. Bättre fly än illa fäkta tänker mamman och stormar ut i köket ropandes; jag behöver en paus. Efter kommer bäbisen, hoppar upp i sin matstol och deklarerar att hon minsann också vill smaka på en liten paus.

Den sjuka mamma

Mamman fick mjölkstockning. Det är en mycket plågsam åkomma och mamman fick ligga i sängen hela dagen, med hög feber och ynkligt pipande. Pappan bjöd på cocacola och ojade sig och bäbisen och Myran fick amma hela dagen, cirka tusen gånger var. Vanliga dagar får bäbisen bara amma en gång, när hon ska sova.
Dagen efter var mamman botad. Bäbisen vaknade, kravlade över till mammans sida och sa sömndrucket, ja vill amma! Men du vet ju att du får amma på kvällen, när du ska sova, inte nu, svarar mamman. Men jag ska hjälpa dina bröst mamma, du är sjuuuuk.

I mammans mage

En dag skriker Myran mycket. Inne i bäbisens huvud tycker hon och trycker händerna för öronen. Jag tycker att Myran ska gå hem nu säger hon. Men Myran bor ju här hos oss nu menar mamman, var tänker du att Myrans hem är? Där, pekar på mammans mage, där bor Myran och nu får hon gå hem!

Moderskärleken

Att vara mamma till bäbisen är det bästa mamman vet. Bäbisen är en djup person med många små tankar och ideer. Bäbisen är bäst i världen på nästan allt, men sova och äta har aldrig varit hennes paradgrenar. Sedan den lilla Myran flyttade in vill bäbisen bara äta ärtor och glass och kanske pannkakor. Hon tänker bara sova om mamman och pappan också sover, och de ska ligga så nära att hon kan sträcka ut sin lilla tass och känna på dom.

Mamman har varit en snäll mamma nästan varje dag sedan bäbisen föddes, men att vara en fin mor åt två barn är lurigare. Bäbisen vill vara med mamman hela dagen, leka lera och läsa bok, bada med mamman som åskådare, sjunga en sång, se på en film med mamman. För att inte lilla Myran ska behöva ligga alldeles ensam har mamman henne i sjal. Där, tätt tryckt mot mammans bröst ligger den lilla och sover om dagarna. Hennes fjuniga hår blir blött och slickat som på en nytvättad katt, hennes kinder rosiga och hon andas så lätt. Att ha henne så nära gör mamman lugn och varm.

Myran är ännu så liten att hon liksom drunknar i sjalen och mamman ser inte hennes lilla ansikte så ofta. En dag tänker mamman att om man skulle lägga en massa bäbisar i en hög kanske hon inte skulle känna igen sin Myra, så lite uppmärksamhet som hon ägnat den lilla. När bäbisen hade somnat den kvällen satt mamman och stirrade på sin Myra i flera timmar för att pränta in minsta detalj. Och när hon satt där och räknade de ljusa ögonfransarna, mätte fingrar och tår och fötter (Myrans hand är lika lång som mammans tumme, hennes fot som en pekfinger) så kände hon den stora kärleken. En alldeles vanlig dag med mammaångest och tvätt och play doh blev istället dagen då mamman blev sådär vansinnigt tigerkär i sin unge. Sådär kär som hon innan bara varit i bäbisen. Så att man måste dansa en liten dans och yla lite, så kär att man vill låsa in dom små människorna och skydda dom från allt. Men också visa dom allt det vackra i världen. Sådär tokkär att man vill visa upp sina barn för alla, skrika på gatan, att dom här fina töserna är mina, dom har jag burit i min mage, dom har jag fött och ammat och pussat och kramat och gjort till de dom är. Skrika så att alla hör, att dom här barnen, dom är så innerligt, vansinnigt tokigt älskade som bara små ungar kan vara.

Bäbisen ritar

Pappa, Sanna och till höger Imse vimse spindel. Mamman är mycket stolt.