När hon inte är Wella är hon väldigt klok och fundersam. En dag när de äter middag tittar hon drömskt ut genom fönstret, tuggar det sista på en potatis och vänder sig mot mamman och säger tänk på alla skeletten, var ska de bo? Mamman undrar vilka skelett och då fnyser bäbisen de där skeletten med hud såklart, vi människor. Jo, mamman har ju förklarat hur människan är uppbyggd, det har hon ju. Vi borde bygga kojor åt alla skelett med hud! En stunds tystnad följer. Plötsligt tar hon pappan i armen och utbrister vad heter moffa P-O egentligen? Moffa P-O är dryga nittio år och pappan kan inte låta den lätta passera utan flinar och säger apropå skelett då eller?
Imorgon är det födelsedag och då ska bäbisen bjuda på glass på förskolan. Alla 22 barnen ska få en, hon har räknat noga och sett till att det ska räcka till alla. På söndag blir det kalas, i år är det inte morfar som är nummer ett som gäst, det är de små väninnorna. Hon är stor nu, men liten också såklart. Det får man skynda sig att säga, så att gud förbude inte Wella dyker upp och tar över födelsedagsfirandet.
