fredag, maj 22, 2009

Kattjakt nummer två

Mamman och bäbisen hänger på balkongen när myran sover middag. De spanar ut på gatan, ibland blåser dom såpbubblor som flyger  så fint, ibland målar dom naglarna. Mamman dricker kaffe och bäbisen vattnar nyplanterade smultron. Hon har en liten vattenkanna och rosa tofflor och är det sötaste mamman vet. 

En dag när de sitter där och filar fötterna går grannfamiljen förbi nere på gatan. Deras kattunge är försvunnen, den nya fina svarta katten. Om mamman och bäbisen ser katten får de så gärna bära in den i uppgången så den hittar hem.  Dom vet inte att dom frågat kattkännarna, de kattigaste typerna i hela stadsdelen. Mamman och bäbisen sitter och lurpassar på balkongen i flera dagar så plötsligt en morgon ropar den lilla att där, där är den ju, den svarta rymmarkissen! De flyger ut i hallen, tar på sig skor och springer ner för trapporna. (Myran lämnar de med pappan om nån harig typ läser nu.)

Så fort de öppnar porten kommer grannens hund sättandes. Dregglet hänger som två skosnören från de långa hundläpparna och han har något vilt i blicken. Även han har sett katten! De ropar på tanten som äger hunden, förklarar sitt uppdrag och hon tar med sig vovven och går. Då ser mamman en kattsvans sticka fram under porten mitt emot. Hon försöker locka fram den genom att ropa Mimmi, precis som kattmamman hade sagt, men nej, katten vill inte. Mamman sticker in armen och försöker känna lite, men då blir den sur och provbiter mamma lite i armen, för nära pulsådern för att mamman ska våga ha kvar handen därinne. 

De spelar ut sitt sista kort. Iklädd pyjamas, knallrosa plasttofflor och pappans munkjacka gömmer sig mamman bakom ett träd och väser åt bäbisen att hon ska vara tyst. Katten kommer ut och då flyger mamman fram som en projektil, brottar ner kissen och rusar mot porten. Katten jamar högt och ilsket, men mamman är mycket nöjd med sig själv. Kattungen är väldigt stor och tung och den har kraftiga, nästan manliga morrhår som viftar ilsket. Jaja, nu ska hon bara lämna katten till sina ägare. 

I hissen visar det sig att bäbisen missförstått lite, hon tror att mamman har fångat henne en katt och gråter nu förtvivlat att kissen minsann borde bo i hennes säng. Väl på åttonde våningen är ingen hemma. Vilket antiklimax. Mamman bär ner katten igen, tröstar bäbisen och lägger sig på balkongen igen. 

Dagen efter möter hon kattpappan. När hon berättar om sitt äventyr tittar han undrande på mamman och meddelar att deras katt minsann var inlåst hemma sedan två dagar. Roat frågar han mamman om hon möjligen burit hem kvarterets tjockaste katt, 12-kilos Murre. Han är ju bara fem gånger så stor fnittrar kattpappan nöjt. 

Vi bjuder på den gott folk.