tisdag, juli 08, 2008

Sanningen

Fina fina flickor, små töseskruttar. Allra käraste små människor. Nu kommer sanningen. Mamman älskar er precis lika mycket båda två. Om natten kommer ovälkomna tankar. Vem räddar Du först om det brinner? Vem älskar Du mest? Vem ska få din ena njure? Njurlös, med en flicka under varje arm springer mamman. Kommer till undsättning, var ni än är. Ingen ångest stoppar henne. Ni har en mamma, en tigermamma. Skrik ni bara! Hon kommer störtandes. Snappar er över dagisstaket, plåstrar och pussar. Bjuder på te och klappar små sjuklingar. Blir övertalad att köpa katt, tittar på bil-film hundratjugo gånger, borstar hår, skäller och förmanar, berättar fåniga sagor och älskar, älskar, älskar er till stjärnorna.

6 kommentarer:

Anna sa...

JA!!! Precis så är det. Att vara mamma. Att vara förälder. Jag har också, efter tsunamin, funderat många, många gånger på det där om vem man skulle rädda först. Det är klart att det inte går att välja, med en pojke under varje arm springer jag. (Fast jag egentligen inte orkar lyfta mina) Kram!

Anonym sa...

Det är härligt att läsa något som kommer direkt ur hjärtat! Jag blir lite tårögd för så känner jag också.

Petra sa...

Fan Åsa, nu får jag gåshud. SÅ klockrent varmt och ärligt - direkt från djupet av hjärtat!

Anonym sa...

Du skriver så kärleksfullt och så fint. Som vanligt.

Maja sa...

om ändå jag vore hälften så bra på att formulera mina känslor för mina nära och kära :) du är ju kanon!

Anonym sa...

Så sant!!

Kram Linda :-)