Detta är kanske det hundraelfte inlägget om dagis. Varning.
Så, nu börjar ältandet. Bäbisen är hemma från dagis sedan i november. Det började med att hon åkte rutschkana så att blodet forsade och mamman och pappan tog bäbisen till vårdcentralen. Där susade dom in med blödande arg bäbis under armen och deklarerade högljutt i kassan att bäbisen måste gå före i kön till läkare, omedelbar vård krävs. Samtidigt matades den lilla med festis och choklad (mot chocken). Bäbisen spelade med i dramat, lät sig läsas för ur en gammal men spännande Bamse och åt raskt upp kexchokladen. Bäst så, det måste ju vara ett misstag att sådana godsaker dyker upp en vanlig torsdag. Ingen på vårdcentralen förstod allvaret, efter en halvtimma i väntrummet kom distrikssköterskan och satte ett plåster på bäbisens ögonbryn och delade ut klistermärken. Till dom tappra. Mamman borde ha fått minst tre.
Sen drog bäbisen hem magsjuka som resulterade i att hon kräktes i mormorns soffa och smittade mamman. För mamman, som ju ogillar sjukor i vanliga fall, var detta en näradödenupplevelse.
Då bestämdes det att bäbisen skulle vara hemma över vintern och nu idag ringde förskolläraren på dagiset och tyckte att det minsann var vår och undrade om lilla bäbisen snart skulle komma tillbaka. Mamman tänkte först säga aldrig och lägga på, men dom tycker redan att hon är lite underlig så hon var trevlig en liten stund och vipps så hade hon sagt att jo, men visst, på tisdag kommer vi! Tänk om bäbisen ramlar och slår sig. Tänk om ingen vill leka med henne, tänk om hon inte vill vara där och går hem. Tänk om det kommer en stor hund och äter upp henne, eller en tant för den delen. För en pensionär som brukar äta kattmat blir ju bäbisen en delikatess.
Vojne, vojne.
Nya tag och förbannade rövhattar
3 år sedan
3 kommentarer:
du e bara så rolig i ditt sätt att skriva och uttrycka dej. kanske borde du samla ihop din blogg å göra en bok. min kille som just nu bjuder på pussar å kramar konstant, å tycker minsann att jag är det finaste och snällaste som finns. han var hemma från dagis i 14 dagar och när det var dax att gå igen så hade jag starka funderingar om det inte var bäst att min lilla kille, som oftast vill vara stor men som ibland fortfarande är min bäbis. om det bästa inte vore att han var hemma föralltid. men vi bestämde iaf att han skulle gå, vilket han själv inte alls gillade då. jag lämnade honom men näst intill dödsångest och kände mej som världens elakaste mamma. dagen efter behöll mamman honom hemma. men sen talade den lilla-stora killen om för sin mamma att han minsann längtade så efter kompisarna. då blev mamman glad igen. dagen därpå strosade dom hand i hand till dagiset och pratade med varandra om bilar, fåglar, stenar och kompisarna som väntade på honom. och hur gott det är att äta äpple på dagiset:-).
med detta ville jag bara säja att jag tror att det kommer att bli jätte bra för henne och för dej oxå. iaf med tiden...
helt out men jag har ny adress för att slippa nyfikna ögon... www.annaomallt.blogspot.com
Vi MÅSTE ses snart, Puss och kram!
*mohahahaha* du är ju bara sååå rolig!
Skicka en kommentar